Berättelser om förlåtelse

Förlåtelsen av pappan förändrade livet fullständigt

Wayne Dyer föddes i USA. Pappan var alkoholist, slog mamman och satt i fängelse i perioder. När hon kom hem från BB och hade fött honom hade pappan flyttat till en annan kvinna och lämnat hans två bröder fyra år, och ett och ett halvt år, ensamma hemma. Efter det hörde pappan aldrig mer av sig. Mamman blev ensam med de tre pojkarna och klarade inte försörjningen. Barnen fick bo i fosterhem och barnhem till 10 års ålder. Då hade mamman träffat en ny man och lyckades ta hem dem igen. Wayne växte upp med att höra hemska saker om pappan och kände raseri, hat och bitterhet. Han drömde om pappan om nätterna, att han grep tag i honom, slog honom med knytnävarna och skällde ut honom: ”Hur kunde du!?”

Det gick ändå bra för Wayne. Vid 36 års ålder hade han utbildat sig till lärare, doktorerat på Abraham Maslows teorier om självförverkligande och arbetade med utbildning på ett universitet i New York. Men han mådde inte bra. Förhållandet med hustrun var dåligt, han drack alkohol dagligen, han åt dåligt, var överviktig och trivdes inte med sitt jobb. Och han drömde fortfarande mardrömmar om pappan om nätterna. Wayne hade hört att fadern hade dött och visste var han låg begraven. En dag fick han ett jobbuppdrag i just den staden. Han flög dit och hyrde en bil för att ta sig till pappans grav för att ”pissa på den”, som Wayne sa. Han hittade graven också och i flera timmar stod han där vid graven och förbannande och skällde på pappan, och grät: ”Hur kunde du lämna en så underbar kvinna och tre barn och aldrig mer höra av dig, hur kunde du!?” På något underligt sätt upplevde han faderns närvaro. Till slut kände han sig lugn och gick därifrån. Men innan han hann åka iväg med bilen var det som om ”en stark kraft” kallade honom tillbaka. Han gick tillbaka till graven och nu sa han något helt annat: ”Pappa, jag förlåter dig. Vem är jag att döma dig? Du kanske gjorde vad du kunde med hänsyn till vem du var och de förhållanden du levde under. Från och med nu förlåter jag alltsammans och lämnar det bakom mig. Jag ger dig kärlek och jag ger dig medkänsla.”

Nu upplevde Wayne en frid han aldrig tidigare hade känt. Det var en helt ny känsla. Han reste hem, totalt förändrad. Nu föll det sig så att han hade 14 dagars semester och ingenting inbokat. Han fick en ingivelse att hyra ett rum på ett hotell och skriva den bok som han så länge drömt om att skriva, om att älska sig själv, tro på sig själv och förverkliga sig själv och sina drömmar. Bokens titel på svenska är Älska dig själv1. Han skilde sig också, och bytte ut alkoholen och övervikten mot jogging. Boken blev antagen av ett bokförlag och Wayne sa upp sig från sitt jobb och började försörja sig som föreläsare, författare och terapeut. Boken blev ganska snabbt den mest sålda boken i USA och låg på New York Times bästsäljarlista fem år i sträck. Den har sålt 100 miljoner exemplar, är översatt till 47 språk och är en av alla tiders boksuccéer. Wayne skrev ytterligare 40 böcker och blev en av de populäraste lärarna i självutveckling i vår tid. Han säger att förlåtelsen av pappan blev hans livs största vändpunkt. Oförlåtelsen hade förlamat honom men förlåtelsen släppte loss en kraft, kreativitet och inspiration han aldrig tidigare hade varit i närheten av.

Boken heter Your Erroneous Zones, och den svenska översättningen Älska dig själv.

Referat ur boken I can see clearly now av Wayne Dyer, samt intervjuer på Internet

Lyssna på berättelsen. (5,45 min)

Kidnappad och inlåst i åtta år

Natascha Kampusch är en österrikisk flicka som kidnappades av en främmande man när hon bara var tio år gammal. Hon hölls fången i ett litet källarutrymme i mer än åtta år. Mannen slog henne och våldtog henne regelbundet. Ibland hade hon varken mat eller ljus, eller ens luft, utan kunde bara ligga där och kippa efter andan och hoppas att mannen trots allt skulle komma tillbaka. 

Natascha är en otroligt imponerande person som redan från början tänkte på mannen med medkänsla och en önskan att förlåta.

I en intervju säger hon

– Om jag hade börjat hata honom skulle jag ha låtit hatet äta upp mig, för det tar musten ur en. Första tiden grät jag mycket … och det var helt enkelt inte bra. Det tar för mycket energi. Så jag bestämde mig för att inte gråta så mycket. Jag var inte deprimerad eller så, jag tänkte: det här är din nya situation.
Natascha insåg att hat och oförlåtelse skulle skada henne själv. I sin bok 10 år i frihet skriver hon: ”Jag kunde och måste förlåta honom för vad han gjorde mot mig, eftersom jag i annat fall skulle ha förtärts av hat och raseri.”

Från boken Kampusch, N. 10 år i frihet och SVT Play ››

Lyssna på berättelsen. (1,47 min)

Ella segrade till slut 

Ella är en vacker, mjuk och lågmäld kvinna på 35 år. Hon växte upp på en gård i Finland med mamma, pappa och tre bröder. Det var en hård, kall och kärv miljö. Inga kramar, ingen kroppskontakt. Ingen frågade någonsin hur Ella mådde eller lyssnade på hennes tankar. Hon var arbetskraft på gården, bara. Bröderna var mycket viktigare. Deras födelsedagar firades, exempelvis, men inte Ellas födelsedag. När Ella var omkring åtta år började hennes äldre bror Jens, som då var 14, utsätta henne för sexuella övergrepp. Han drog ner henne under täcket, tvingade henne att ligga naken, tog på hennes könsorgan, stack in fingrarna, och tvingade henne att titta när han gjorde det. Det gjorde ont och kändes fruktansvärt äckligt och fel. Ella försökte protestera men blev hotad med att Jens skulle slå henne annars. Ingen visste något. Ella hade ingen att söka stöd hos. En gång när de låg där under täcket mitt på dagen kom mamma in. ”Nu blir jag räddad”, tänkte Ella. Men mamma tittade bara på dem, vände på klacken och gick ut igen. Hon nämnde aldrig saken, och inte Ella heller. Det hela pågick i flera år, tills Jens flyttade hemifrån.

Ella har försökt tränga bort minnena, men de vällde upp i samband med att hon på en kurs fick göra en övning som handlade om att känna sina känslor. Ella blev rekommenderad att söka hjälp. Ella bor Sverige med sin man sedan många år, och de har två barn. Den övriga familjen är kvar i Finland. Ella berättar att hon för sex år sedan skrev ett brev till föräldrarna och Jens om hur hon har upplevt sin uppväxt: att hon inte har känt sig älskad, att hon blev utsatt för övergrepp från Jens och att hon skulle behöva tala med dem om det. Bemötandet blev iskallt. Pappa svarade inte. Mamma sa bara att hon inte hade vetat något. Och Jens hånade henne: ”Jag förstod inte att du inte ville, eller att det gjorde ont. Varför tar du upp det här nu? Det var ju så längesen. Du överdriver, du vill bara ha uppmärksamhet.” Familjens bemötande blev en ny kränkning. Ella bröt kontakten med Jens, och har bara haft ytterst lite kontakt med föräldrarna sedan dess. Hon har hälsat på hos föräldrarna med sin familj en gång, men har inte känt sig välkommen. Och det har känts så jobbigt.

När Ella gör förlåtelseprocessen med mig, Barbro, så inser hon att de här människorna har varit, och är, känslomässigt avstängda. De har inte haft förmåga att ge henne kärlek, och omsorg, eller skydda henne. Och de har inte vilja eller förmåga att förstå henne nu. Ella däremot har förmåga till kärlek, tack och lov. Hon har en mycket större känslomässig mognad. Hon ger sina barn kärlek, hon ger sin man kärlek, och hon ger människor kärlek och hjälp varje dag i sitt arbete inom hemtjänsten. Och hon får kärlek tillbaka. Ofta får hon höra att hon är en fin människa. Ella inser att hon behöver släppa det som har hänt nu, när vi gått igenom det, och den lilla flickan Ella har blivit sedd och hörd av oss. Det kan till och med vara så att Ella på grund av det som har hänt värderar att ge kärlek så högt att hon har blivit en genuint kärleksfull person. Det är i så fall en stor gåva. Att ge kärlek kan vara hennes livsuppgift. Det har gjort henne stark att ta sig igenom det här. Ella har segrat. Mamma, pappa och Jens är ansvariga för sina liv, för vad de har sagt och gjort, men Ella är ansvarig för sitt liv, och för hur hon mår. Och det innebär att släppa det som har hänt med medkänsla för alla inblandade och gå vidare med sitt liv. Jens kan inte längre skada henne, det som hänt kan inte skada henne, om hon slutar att skada sig själv genom sina tankar. I stället för att hata tänker Ella: ”Jag är kärleksfull, jag är stark, jag är en fin människa, jag har segrat.” Det är den ultimata läkningen. ”Förändringen har hållit i sig”, säger Ella när jag kontaktar henne åtta månader senare: ”Nu är det helt annorlunda. Jag har släppt de starka känslorna och tycker bara synd om dem.”

Ur Barbro Holm Ivarssons kommande bok Självförlåtelse. Ella heter egentligen någonting annat.

Lyssna på berättelsen. (6,35 min)

Självförlåtelse

Hon följde sitt hjärta och mer kan ingen göra

Kajsa hade bestämt sig för att flytta ifrån Ola som hon hade levt med i 20 år. De blev särbo, men det var ett led i en separation. ”Vi var färdiga”, säger Kajsa. Hon flyttade till en lägenhet i närheten och Ola bodde kvar i sitt hus. Efter det sågs de bara sporadiskt. En kväll ringde han och bad att hon skulle komma till honom, direkt, den kvällen. ”Jag ville inte och svarade bara ’nej, det kan jag inte.’" Då bad han igen, han nästan vädjade, minns Kajsa. ”Men jag kände så starkt att jag inte ville gå dit. Jag tog en promenad och såg att det lyste i hans fönster, men jag gick inte in. Vi var ju färdiga, vi var ju under separation.” Morgonen därpå hittades Ola död. Han hade fått en hjärtinfarkt. Kajsa fick en chock, och det skapade svåra skuldkänslor, grubbel och frågor. Vad var det som hade gjort att han bett henne så enträget att komma? Kände han på sig att slutet var nära? Hade han överlevt om hon hade gått dit? Var det något han hade velat berätta innan han lämnade livet? Dessutom blev Kajsa mer eller mindre anklagad för att ha orsakat Olas död av ett par, som var inneboende hos honom, och visste att han hade ringt henne kvällen innan. Olas barn fick också reda på att pappan hade bett henne komma och att hon inte hade gått dit.

Kajsa mådde jättedåligt. Hon var ömsom arg på sig själv, ömsom ledsen och ömsom förvirrad. Hade hon gjort fel eller inte? Hur kunde det hända? Kajsa gjorde en självförlåtelseprocess med mig, Barbro. Det blev en lång och svår process. Under processen insåg Kajsa att hon omöjligen kunde vara skuld till Olas död. Hon hade inte ansvar för Ola. Hon hade följt sitt hjärta och mer kan ingen människa göra. Kajsa känner än idag, många år senare, att självförlåtelseprocessen hade mycket stor betydelse för att hon skulle kunna leva vidare med det som hände, och må bra igen, för det gör hon.

Ur Barbro Holm Ivarssons kommande bok Självförlåtelse. Kajsa heter egentligen någonting annat.

Lyssna på berättelsen. (3,06 min)

Jag måste först förlåta mig själv

Alma, en äldre kvinna berättar. Jag har gått i terapi för att bearbeta min uppväxt och att jag aldrig lyckades få bra relationer med män. Allt hänger ihop, tror jag; allt stryk och pappa som kallade mig hora och slyna utan minsta anledning. Min syster som sa att jag fick skylla mig själv när jag blev våldtagen, som åkte med killarna i bilen, och också kallade mig hora. För mig tog det lång tid att förlåta. Ena stunden hatade jag pappa, nästa stund mamma och där emellan båda två. Efter mycket jobb med mig själv lyckades jag sluta hata någon av dom. Jag tror att det inte kunde ske förrän jag slutat hata mig själv och förlåtit mig själv. Jag hade tagit på mig skulden för allt stryk jag fick eftersom det var jag som drog ner byxorna ‒ för att det skulle bli fortare avklarat och för att jag skulle slippa skammen när pappa gjorde det. Jag trodde på att jag var dålig, ingenting värd, en hora som fick skylla mig själv om jag blev våldtagen, slagen och illa behandlad. Allt var mitt fel. Som vuxen har jag låtit mig utnyttjas av både män och kvinnor på olika sätt, både kroppsligt och själsligt. Vem som helst kunde göra som dom ville med mig, med min tillåtelse. Jag har idag förlåtit alla, men framför allt har jag förlåtit mig själv för att jag tog på mig all denna skuld och skam, och senare i livet tillät dålig behandling. Mönster som man inte bryter går i arv till nästa generation. Jag har gjort allt jag kan för att behandla mina barn och barnbarn med kärlek och respekt, och lära dem att kräva respekt av andra, säger Alma.

Ur Barbro Holm Ivarssons kommande bok Självförlåtelse. Alma heter egentligen någonting annat.

Lyssna på berättelsen. (2,30 min)

Förlåta och bli fri i livets slutskede

Ingegerd var 40 år och döende i lungcancer. Hon hade gått i psykoterapi sedan hon ett år tidigare fick veta att hon hade en stor tumör på ena lungan, men hon avslutade psykoterapin när hon insåg att hon närmade sig döden. Ingegerd var en vän och jag frågade om hon trodde att hon skulle kunna ha nytta av att förlåta. Hon ville gärna pröva förlåtelsemetoden tillsammans med mig. Hon förlät sig själv och båda sina föräldrar. Sig själv förlät hon bland annat för att hon var på väg att överge tre minderåriga barn, för att hon inte alltid uppträtt som hon hade önskat mot sin man och för att hon hade behandlat många människor på ett nedlåtande och föraktfullt sätt. Förlåtelseprocesserna var mycket starka. Den sista gällde fadern, som hade utsatt henne för sexuella kränkningar då hon var barn. När den förlåtelseprocessen var klar gick hon ut och kräktes. Så sa hon: ”Nu har jag kräkts upp pappa.” Ingegerd uttryckte en stor tacksamhet och förmedlade att hon nu kände sig oerhört befriad. Trots sitt försvagade tillstånd gick hon igenom de tre förlåtelseprocesserna med koncentration, uthållighet och beslutsamhet. De sexuella övergreppen hade hon tidigare bearbetat i psykoterapi, men först nu kände hon sig mogen att verkligen förlåta pappan. Kort efter det här skrev hon ett försonande brev till sina gamla föräldrar, som hon inte hade haft kontakt med på många år, och efter ett par veckor dog hon.7

7Ur Barbro Holm Ivarssons bok Förlåt och bli fri. Ingegerd heter egentligen någonting annat.

Lyssna på berättelsen. (2,06 min)